Tango förklarad: från Río de la Plata

Tre konster i en

UNESCO betraktar tangon som tre konster samtidigt: musik, dans och poesi. I sin förteckning beskriver de en tradition som utvecklades av stadens lägre klasser, där europeiska invandrare, ättlingar till afrikanska slavar och regionens criollos möttes. Där står att tangon förkroppsligar och främjar mångfald och kulturell dialog, och att den fortfarande utövas i de traditionella danssalongerna i Buenos Aires och Montevideo. Den gemensamma argentinsk–uruguayanska inskrivningen är från 2009. Förteckningen placerar tangon i Río de la Plata-bäckenet, nära knuten till Buenos Aires och Montevideo.

Hamnkvarteren på 1880-talet

Tango uppstod på 1880-talet i arbetarklassens hamnområden längs Río de la Plata, flodmynningen mellan Argentina och Uruguay. Barer och bordeller anlitade ofta band för att underhålla sina gäster. Lokalens egen blogg tillägger att den tidiga tangon mestadels dansades av män, eftersom den tunga invandringen ledde till en brist på kvinnor, och att männen övade på gathörn innan de gick till milongas.

Tre rötter

Wikipedia beskriver tango som en blandning av den argentinska milongan, den spansk-kubanska habaneran och den uruguayanska candomben. Dessa namn är värda att känna till, eftersom det första, milonga, också blev namnet på danstillställningen där tango dansas. Blandningen speglar de kvarter där den föddes, där invandrare från Europa levde sida vid sida med afroättade samhällen och lokala criollos, ofta i trångbodda hyreshus kallade conventillos.

Till Paris och tillbaka

Dansare och orkestrar från Buenos Aires reste till Europa i början av 1900-talet. Den första europeiska tangovågen ägde rum i Paris, följt av London, Berlin och andra huvudstäder. Enligt lokalens blogg omfamnade eleganta parisiska salonger dansen, och därefter accepterade Buenos Aires elit den. Argentinsk tango hade till en början avvisats av medel- och överklassdansare som föredrog sällskapsdansformer som wienervalsen.

Den gyllene eran

Den traditionella tangons kärnrepertoar härstammar från 1930-talet till 1950-talet, ofta kallad den gyllene eran. Lokalens blogg beskriver den som en professionell industri med stora orkestrar, danssalar och internationella turnéer. Tango canción, den sjungna formen, utvecklade texter om kärlek, förlust, svek och nostalgi, och Carlos Gardel bidrog till att utveckla den under 1920-talet och omkom i en flygolycka 1935.

Nära omfamning, öppen omfamning

Argentinsk tango dansas i en nära omfamning, bröst mot bröst, eller i en öppen omfamning, beroende på stilen. Tango canyengue var en tidig, rytmisk stil från 1900-talets början som dansades i sluten omfamning, och tango nuevo, som blev populär efter 1980, använder en mer öppen omfamning och mer komplexa figurer. Sällskapsdansens tango är en annan dans, med staccatorörelser och huvudknyckar som är främmande för Río de la Plata-stilen.

Vem håller den vid liv

UNESCO:s listning namnger de människor som utövar tango: musiker, professionella och amatördansare, koreografer, kompositörer, låtskrivare och lärare, tillsammans med nationella levande skatter som förkroppsligar tangons kultur. Den tillägger att tango ingår i nationella kulturarvsfiranden i båda länderna. Wikipedia noterar att positiv spelade en roll i att sprida dansen från förorterna. Denna blandning av professionella och amatörer är anledningen till att du kan se en föreställning i ett litet rum en kväll och en milonga i grannskapet nästa.

Scen­tango och social tango

I dag lever tangon på två platser. På scenen uppträder professionella dansare och musiker med koreograferade eller improviserade nummer för en publik, vare sig det är i en stor sal eller ett litet rum. På dansgolvet dansar människor socialt på milongas, där essensen enligt stadens turistwebbplats ligger i omfamningen och kontakten med en partner, inte i avancerade steg. Att se båda ger den fullständigaste bilden av konstarten.

Läs nästa: Så fungerar en milonga: tandas och cortinas